Mail till Ulrica 3 april 2009.

Ulrica är en av huvudpersonerna i boken "Livet kan inte vänta".
Här följer ett mail som jag skickade till henne för några dagar sedan. Det är väldigt utlämnade och ni får en hel del information om mitt sjukdomsförlopp:

Hej,

Var inne på din blogg för första gången idag. Har följt Sabinas Kamp sedan Lotta Gray nämde henne i sin blogg runt årsskiftet. Har varit så söndergråten senaste dygnen efter Sabinas bortgång. Även fast jag inte kände henne så har jag slaviskt läst hennes blogg varje kväll innan jag gått och lagt mig. Har läst Lottas (vimmelmammans) blogg sedan i september så jag själv blev sjuk. Kände att jag kunde identifiera mig med Sabina, samma ålder, träningsnarkoman, instruktör och ett barn med särsklit behov. Nu när jag läst om dig så känns det ännu mer läskigt då vi har samma diagnos.

Vem är jag? Jag är 35 och bor på Ingarö med man sedan 16 år tillbaka och tre barn 13, 8 och 2,5 år. Joel som är yngst har en CP skada och har precis lärt sig krypa!! Jag hade bröstcancer för 11 år sedan, en liten knöl på 1.5 cm och hade ingen spridning i lymfar och behövde därav ingen efterbehandling förutom strålning i 5 veckor. Efter 5 år kände jag mig frisk och efter 10 år så la jag det helt bakom mig.
Att jag sedan haft tokont i ryggen och inte kunnat varken träna eller bära mitt eget barn sedan förra vintern….. Jag har sprungit hos naprapater och kiropraktorer. Inte fasiken ringer man till onkologen??
1 september åkte jag in på akuten och efter antal prover och smärtlindring blev jag hemskickad, den 3 september var jag där igen efter att ha fått tryck för bröstet och hugg upp mot höger axel… det visade sig att det var levern som tröck på lungorna. Spridning i hela levern, går ej att operera, även sridning i hela bäckenet och lite i bröstbenen. Hela livet rasade.

Hade haft två riktigt tunga år med Joel som är född 10 veckor för tidigt och sedan konstaterades cp skada. Äntligen började jag se ljuset i tunneln att börja jobba på riktigt igen med ett jobb som jag trivs med och Joel börja dagis i augusti, nu skulle jag ta tag i träningen igen och fixa till min rygg.. Snacka om att livet kan ta en tvärvändning.
Heltidssjuksriven och har fått 9 st FEC behandlingar sedan september. Har 3 st kvar nu och blir klar maj/juni. Efter det hoppas jag få en liten paus. Levern har svarat jättebra, tumörklumpen är "bara" 7 cm (de har aldrig vågat säga hur stor den var från början..) En av tumörerna mättes 24 mm i höstas och 11 mm nu efter årsskiftet, ska röntgas i maj igen.
Tyvärr visade senaste röntgen på att skelettet inte hade minskat utan snarare blivit mer. Detta resulterade till 5 st strålningstillfällen igen i början av mars. Strålades även i höstas.
Får Zoladexspruta varje månad, knaprar 2 x 20mg Oxycontin om dagen och ett antal alvedon. Kortisontabletter från och till. Laxoberaldrobbar och movicol för magen.

Har precis avslutat en pencillinkur efter at ha fått opererat om min port som stöttes ut från kroppen, en morgon så kom kanten ut ur huden!! Akut operation på södertälje sjukhus och efter en vecka sprack stygnen på samma ställe som dosan stack ut när den trängde igenom. Fick nya stygn vid "hå¨let" förra onsdagen och odling togs i öppningen för att se att jag inte fått infektion. Var i förrgår inne och tog bort några av de första stygnen jag fick och de sista 4 stygn som jag har kvar ska jag ta bort på tisdagen efter påsk då jag även ska ha min 10e FEC behandling. (om proverna är ok vill säga)

Mellan dos 11 och för hoppningsvis sista för ett tag ska jag, min mamma och mina två yngsta barn åka till Cypern en vecka. Hoppas innerligt att det blir av och att ingenting krånglar. Behöver SÅ en veckas avkoppling från det "normala" livet.Nu har jag fått skriva av mig lite. Vet inte hur du vill göra med all denna information.
Jag skulle tycka det vore kul om du ville maila tillbaka men det avgör du själv. Skulle gärna vilja utbyta "erfarenheter" och alla tankar man har om livet.
Er bok är verkligen så bra skriven och så många fina bilder. Om man nu kan säga att bilder på cancer och elände är "fint". Jag hoppas du förstår vad jag menar och tar det på rätt sätt.

Mvh, Elisabeth Ollas Mattsson