Den är skriven för ett år sedan, helt ovetande om att jag även drabbats av cancer.
LIVET HAR BARA TAGIT EN ANNORLUNDA VÄG...
Det blir inte alltid som man tänkt sig. Vår tredje son är född i vecka 30 och förlossningen gick jättebra och han mådde bra och var stark... de tre första dygnen. Sen gick lungorna sönder och han hamnade på Niva på Huddinge. Blev bättre, blev sämre, fick en svår svamp-sepsis (blodförgiftning). Efter sex veckor på sjukhus fick vi åka hem med ett "friskt" barn. Första halvåret kretsade mycket kring mediciner, kosttilskott och Losec. När han var 6 månader och våren kom så började allt kännas så mycket bättre och man kände sig mammaledig på riktigt.
Han var dock sen i utvecklingen, men eftersom han var prematur så var det helt okej enligt läkarna. Vi började på sjukgymnastik. Efter ytterligare några månader, närmare bestämt den 9 maj 2007 (då var Joel 9 månader) fick vi komma till neurologen.
Hade inte riktigt kolla på vad en neurolog gör, utan det var bara ett i mängden av alla läkarbesök. Då min man jobbade så var jag där själv, inget konstigt med det, det var ju bara ett vanligt läkarbesök...
- Din son har en tydlig CPskada.
- Va??? Nä, vad är det egentligen. Han har ju ingen CP-skada, han ser ju helt normal ut...eller?
Jag trodde verkligen läkaren skämtade, sedan rasade hela världen. Rullstolsbunden resten av livet? Alltid beroende av någon? Inte kunna spela fotboll eller hockey som brorsorna? Frågorna snurrar runt i huvudet.
Diagnosen blev Spastisk Diplegi, både ben och armar är påverkade men benen mer än armarna.
Idag är Joel 1,5 och kan fortfarande inte sitta själv, men vi tränar på det. Han är nästan alltid glad och kan säga mamma, tack och nej!
Vi har en speciell gåstol som han far fram i runt hela huset efter att bostadsanpassningen varit hemma hos oss och tagit bort alla trösklar. Han är allas lilla solstråle och sprider så mycket glädje och värme.
Livet går vidare, det har bara tagit en annorlunda väg.
Skrivet av Elisabeth Ollas Mattsson våren 2008.
2 kommentarer:
Hej och tack för senast! Jo, ibland blir inte livet riktigt som man planerar det.. När jag läste din kommentar blev det som en flashback, för även jag tyckte att Steven så alldeles för normal ut för att ha en cp-skada (fördomsfullt?, ja aningen). Men några år senare så ser våra speciella sötnosar fortfarande lika "normala" ut. Sköt om er och ha en glad påsk, kram till er alla från oss i norr!!
Hej,hittade din blogg idag via Ulricas.Jag har följt Sabinas och även Ulricas blogg,nu är jag "tvungen" att följa din,jag har en son med grav CP skada och allvarligt hjärtfel som snart fyller 28år,du må tro vad allt varit annorlund ,och vad man fått "slåss" för hans/våran rätt till ALLT,från minsta lilla.Jag är ju frisk (tror jag).Tänker väldigt mycket på vilken enorm styrka du verkar ha,precis som Sabina hade!!
Många,många stärkande kramar från Lotta
Skicka en kommentar