Timglaset ökar takten...

Jag vill börja med att säga att jag läser ALLA kommentarer.  Många av dem går rakt in i hjärtat.

 ”När jag blir stor vill jag bli som dig, en stor förebild”.

”Du kommer få leva ett fantastiskt evigt liv i himlen med hela din familj snart igen, utan sjukdomar. Jag ser fram emot att träffa dig när den dagen kommer och jag är glad över att människor som du finns! Helhjärtad rakt igenom. Wow, det finns inte ord. Var inte orolig, allt blir bra, och alla förenas igen inom kort!! De som inte tror på ett liv efter detta kommer att få se. Massor med kramar och kärlek till dig, och ett stort tack för att du gör jorden till en bättre plats att leva på!”

Träffade en bloggläsare på sös idag som bara ville säga att hon gillade programmet och att det var fint. Det var gulligt att hon vågade säga något och inte bara tittade i det tysta.

Väl inne hos läkaren var det som jag kände på mig. Cellgifterna fungerar inte! Jag vet redan att det har spritt sig i ryggraden men det är organen som man är mest rädd om. Njure, mjälte, bukspootskörtel och lungor är utan anmärkning. Lite osäker på lungorna då de är fyllda av Bisolvon monster fortfarande. (I natt fick jag faktiskt upp en hel del slem vilket jag inte fått på flera veckor. Jag har bara en rosslig hosta men får vanligvis inte upp någonting.)

Levern har däremot blivit en hel del sämre, flera och större. Sedan sa läkaren något om metastaser eller tumörer som sitter kring aortan? Det var så mycket fokus på min onda rygg, käke och hosta att jag inte registrerade allt. 

När jag frågade Jörgen hade han självklart INTE hört något om detta. Så är det oftast efter läkarbesöken. Jag tar in mer än Jörgen. Jörgen hör bara det som är lite bättre och sällan de riktigt allvarliga sakerna. Jag tror han sorterar för han e livrädd. Han väljer höra det han vill .

Efter läkarbesöket ville de kolla att jag tömmer urinblåsan ordentligt, ta en näsodling (så attans ont) och ta ett vanligt blodprov för att kolla crp och HB. HB har återigen gått upp över 100 och var nu 103. Varje gång jag träffar läkaren så tycker hon att jag borde få blod då värdet är under 100, och varje gång som jag då tar prov så har klarat mig!=)

Nytt cellgift blir nu HALAVEN. Jag har hört talas om att det är något nytt och det var det Anna fick som sista utväg. Hon fick det i somras och i september när vi träffade så fick hon svaret att det fungerade och var jätteglad. Vid nästa kontroll i december var svaret inte lika roligt och sedan tog det bara några veckor innan hon somnade in.

Det är en sådan hemsk sjukdom och det kan gå så fort.

Jag tog en färdtjänst till Bromma Kyrka som var helt fullsatt. (Det fick mig att tänka på att kyrkan där jag själv ska begravas måste vara stor nog för alla släkt och vänner. Jag vet, konstigt att börja tänka på sig själv när jag var där för Anna. Men det är ofrånkomligt)

Åsa och Pernilla var redan där och höll en plats till mig. Jag hade med mig min stora sittkudde som jag har fått av sjukgymnasten.

Det var en fin akt och Anders Glennmark sjöng och spelade gitarr. (Återigen kan jag inte sluta tänka på att det kunde vara jag i kistan där framme. Och jag funderar på hur jag vill ha det. Min ”extrapappa” Pigge hoppas jag sjunger någonting och mina föräldrars kompisar Lennart och Bettan vill jag sjunger en duett. Ska försöka sätta oss ner med Vita arkivet snart.)

När det var dags för avsked bet jag ihop trots knivarna i ryggen och tog mig fram till kistan och sa farväl till denna underbara, fantastiska karriärskvinna med skinn på näsan och samtidigt en otrolig mamma och fru.

Jag bugade för Annas man och hennes två söner sedan tog jag ett järngrepp om Åsa och Pernillas hand när vi gick tillbaka i gången ner. Jag har aldrig tidigare träffat Annas man men när kyrkan var nästan tom kom han fram till oss och förklarade hur tacksam han var att vi var där. Anna har tydligen pratat mycket om mig och sedan vet jag inte om han kanske sett Sofias Änglar också. Det blev ett känslosamt möte och flera varma bamsekramar innan vi sa hej då. I detta ögonblick kändes det SÅ RÄTT att jag tog mig till kyrkan trots smärta. Jag önskar Annas man Dan och hans barn all lycka i framtiden.

Det kom även fram en kvinna som hade förlorat sitt barn och haft begravning två dagar tidigare i samma kyrka. Så tragiskt. Jag ryser ända in i själen. Hon hade samma morgon varit inne på ett slutet facebook forum för föräldrar som förlorat ett barn. Där hade hon klickat på en kvinna och sedan kommit in på min blogg? Hon berättade att Anna pratat mycket om mig på deras hundpromenader tillsammans men hon visste inte att jag hade en blogg. Nu hamnade hon på den och läste att jag skulle på Annas begravning. Ett tecken från ovan?

Hennes kommentar på bloggen efter;

”Hej Elisabeth, är så glad att jag fick träffa dig i kyrkan idag. Anna berättade så varmt om dig och idag hamnade jag på din blogg utan att jag visste att den fanns. Det var Anna som ville att vi skulle träffas. Varma styrkekramar till dig från Pia (jag som kom fram till dig i kyrkan efteråt)”

Jag var helt slut efter begravningen och det var längesedan som jag grinade så urtömmande och länge. Till och med kyrkvaktmästaren smög upp bakom mig och gav mig ett till paket näsdukar=)

Det känns så konstigt att Anna inte längre är hos oss. Och det känns konstigt att vi alla samma väg ska vandra, förr eller senare.

Det viktigaste är inte alltid hur länge man lever, utan hur man lever.

Våra vänner bär vi alltid med oss, fast de inte längre vandrar tillsammans med oss.

På kvällen var det middag hemma i Gitts nya hus. Så fint och ombonat.

Det var middag med Provencetjejerna, tyvärr var inte mamma och svärmor med men i övrigt var vi kompletta.

Jag och Pernilla var väl inte riktigt laddade och kämpade mot våra krämpor men det gick bra och alla har full förståelse vilket känns skönt. Jag har verkligen SÅ underbara kompisar.

När jag kom hem på kvällen och alla grabbarna var hemma (utom Joel som sov hos mormor) så samlade jag dem i vardagsrummet för att uppdatera dem om vad som händer med deras mamma. Det var många tårar från min sida samtidigt som grabbarna bet ihop. Adam är väl den som mest kan säga vad han känner men Jörgen och Isac satt tysta förutom att Jörgen försökte lätta upp samtalet lite. Men jag vill inte att de målar upp falska förhoppningar. Jag vill att de ska veta verkligheten  trots att Jörgen blundar för den.

Jag avslutade samtalet med att ge de varsin ängel med personlig text under varje.

Den som jag fick av Karin är med på bilden och det är verkligen jag och Joel och är en ängel som kommer att få följa honom. Den stora ängeln med rosen var till Jörgen och den ängel som håller om en halvstor kille är jag och Isac.

När jag tog det här kortet idag lördag så har Adam redan tagit sin ängel och ställt in på sitt rum. Det är en drömmande ängel som ligger på en sten och beskådar… det är jag som ALLTID kommer se, stötta och älska honom.

Ikväll blir det myskväll. Alla stora killar hemma! (kors i taket) Just nu är de iväg på diverse aktiviteter och jag är fast här hemma i soffan. Just nu är det ryggen som gör att jag inte kan göra någonting. Adam undrar varför ingen har handlat på 3 dagar? Här får man be om ursäkt att man är sjuk. (det var på skämt. Han förstår men det var mer en pik till pappa Jörgen. Men han har ju en snorkråka i näsan… Ni vet sjuka karlar=))

Jag ska försöka njuta av min tid även om det bär emot just nu.

GUD ANVÄNDER DÖDEN FÖR ATT VISA HUR VIKTIGT LIVET ÄR.